Gud vad gott med rostat bröd! Det var västerländsk frukost på hotellet och jag som knappt gillar bröd hemma upptäckte nu hur gott det är när man inte ätit på 6 veckor.

Seminariet där jag skulle prata var efter lunch och jag  hade ganska gått om tid att se mig runt lite. Under lunchen var jag "fri" och tänkte gå till parken för att läsa igenom presentationen igen. (Ja, jag började blir ännu mer nervös) Men istället hann jag inte mer än in i parken för ens tre kineser kom springande. Insåg när de kommit närmare att det var en av cheferna som jag åkt tåg med dagen innan, de andra två killarna var bara med för att bärr hans kamera utrustning, chefen gillar tydligen foto. "Can I take a photo of you?"

Vad är det med kineser och ta många bilder? Jag sa ja till en bild, det blev säkert 150. Sen bjöd de med mig på lunch och sen ursäktade jag mig och smet iväg för att byta om till skjorta och kostym för seminariet. Efter seminariet kom chefen med alla bilderna på ett usb minne, så det var ju snällt i alla fall.


"Det är kanske 100 pers som skall lyssna på semiariet", eller snarare 300-350 pers. Salen var stor, flådig och fullsatt.
Det var 35 rader med 12 platser på varje rad och massa folk stående längs bakre väggen och längs sidorna, det var press med filmkameror och vanlig systemkameror. Det var borgmästare från olika håll, provins överhuvuden, chefer med mera och jag tänkte bara "Shit!"



Detta är innan alla åhörare hade kommit, bilden är inte ens tagen längst bakifrån rummet. 
Ska man fly eller illa fäkta? 


Jag var semiariets tredje talare, den första var "Vice president of Hubei", den andra var chefen för hela Wuhan commerce Burea, den tredje var jag och den fjärde var proffessor för Hubei University. Jag satt på tredje raden medans de två första pratade, som tur var satt en väldigt trevlig kille bredvid mig som jag bad ta lite kort på mig under min presentation. Jag tänkte: "Om jag nu ska klara av detta så ska jag i alla fall ha bevis på det" 


Sekunden efter att konfrenciern hade presenterat mig så var det bara att ta ett djupt andetag, gå fram mellan alla journalister och köra...



Tror ni jag svor något under förmiddagen när jag försökte få till en snygg frisyr som jag hoppades skulle i alla fall likna en svinrygg. Lyckades i alla fall upp håret i en någolunda strikt frisyr och tämja mitt hår lite.


Hursom helst gick det hela över förväntan, jag kom ihåg att prata långsamt och tydligt, jag hade fokus på det jag skulle säga och behövde inte läsa alltför mycket. Wenjin och jag hade kanon bra tajming på tolkningen och jag fick faktiskt beröm, lite folk kom fram i pausen och gav mig sina visitkort, frågade efter mitt kort och tyckte det var intressant. 
Det hela kändes i slutändan som en seger, jag klarade att ha kameror i ansiktet och fick ingen black-out.


Min svensk lärare ifrån högstadiet kanske skulle ha sett mig igår, jag som verkligen hatade att prata inför folk och ha presentationer i högstadiet.  Fast visserligen så är det snart 10år sedan man gick där och det är nog tur att man har lärt sig någonting under dessa år.  


På kvällen var det dags för middag med allt folk ifrån Wuhan och därefter tog jag kvällståget tillbaka till Wuhan. Blev en dag kortare pga att annars hade jag fått tag kvälls tåget idag och varit i Wuhan ikväll vid 01.00.

Idag är det packning som gäller. Bjöd Sherry från kontoret på lunch, hon är inte med de andra till Hefei utan är kvar här och håller ställningarna. Ikväll blir det nog middag med Ylva, Harun och Miao. Sen klockan 8.00 imorgon bitti är det "bye bye Wuhan" för då lyfter flyget mot Beijing.

Vet inte om det hinner bli någon mer uppdatering innan jag är hemma, men det lär ni väl märka! Om inte annat så får jag väl sammanfatta det hela på onsdag när jag är hemma.

Kram kram /E